Med inspiration från Steph.
Lycka är fredag.
Lycka är att jobba sista dagen på stället där den hemska chefen finns.
Lycka är dagsljus som kommer tillbaka.
Lycka är att prata med sina nära och kära.
Lycka är att sakna sina föräldrar och bestämma att åka och träffa de i påsk.
Lycka är hela helgen framför sig med inget planerat utan bara kunna slappa och ta dagen som den kommer.
Lycka är en bra bok.
Lycka är musik.
Lycka är att vara tillfreds med sig själv.
Nu slänger jag snart ut dejtingappen genom fönstret.
Det händer att Robert får ett ryck och gör några halvhjärtade försök att förändra sitt civilstånd. Med hjälp av internet. Det leder allt som oftast inte till någonting eftersom jag tycker nätdejting är så tråkigt och därför inte orkar lägga ned någon större energi på profilen, bilderna och meddelandena.
Det blir liksom bara att man sitter och bläddrar bland profiler, lätt uttråkad. Och mitt “problem” (vilket inte är något problem egentligen, men i brist på bättre ord) är att jag har svårt att orka bry mig, att känna mig intresserad, att verkligen vilja kontakta någon jag inte har någon som helst anknytning till, och som jag bara sett bilder på på internet. Vad ska man skriva till någon man aldrig träffat eller haft kontakt med? Detta faktum leder i nio fall av tio till att jag loggar ut och inte skriver något alls, och i det tionde fallet till ett meddelande bestående av poänglösa klyschor, ofta skrivet efter en öl eller två.
Inte blir det bättre av att vissa sajter är fulla av fejkprofiler. Jag har tappat räkningen på hur många Jenna 28 år från Jyväskylä som svept mig åt höger. Det finns säkert flera som bor i Jyväskylä, heter Jenna och är 28 år, men att fyra eller fem av dessa skulle befinna sig på samma dejtingsajt och vara intresserade av mig – den chansen torde vara minimal.
På tal om ålder förresten. Nästan samtliga matchröster är från kvinnor som är 27-29 år gamla. Hur stor är den chansen, precis alla som tycker man är attraktiv är i samma ålder?? Någon enstaka i min egen ålder, och en eller två strax över tjugo, annars är alla 27-29 år gamla. Gimme a break. Försök med någon annan.
Och visste ni förresten att AOR och Panny är vanliga kvinnonamn i Finland? Det är väl tagna profilnamn, tänker ni kanske, och det är det väl i och för sig, men att var och varannan skulle döpa sig till samma bokstavskombination, återigen börjar bullshitradarn blinka.
Suck. Tacka vet jag old school-flörtar. Ögonkontakt, dans, skratt, prat. Riktiga kvinnor av kött och blod, i 3D!
…med ett sånt här jobberbjudande?
Jobbet i sig är samma, exakt samma, som ni redan gör idag. Skillnaden är att ni skulle jobba direkt för företaget och inte via en bemanningsfirma. Skilladen är också aningen bättre lön, men inte så väldigt mycket bättre, utan ganska marginell. En annan skillnad är eventuell möjlighet till mer långvarig anställning, men å andra sidan har ni i praktiken haft jobb nästan hela året de senaste åren.
Sammanställning av fördelar och nackdelar:
+ bättre lön
+ möjligen en tryggare anställning
– ni hatar jobbet i sig och skulle hellre göra något annat. ni har bara inte fått arslet ur vagnen. ni har bara jobbat kvar för att ni inte orkat/vågat ta er vidare i livet.
– chefen för det nya företaget är fruktansvärd och ni har räknat dagarna till ni slipper ifrån denna työmaa och får jobba under någon annan chef.
Hörni. Jag började skriva det här blogginlägget då jag var osäker men nu vet jag redan svaret, efter att ha skrivit det här. Tack för att ni läste.
Sköna människor, god mat, skratt, musik, dans. Det var vad jag var i behov av just nu i livet, och det var också vad jag fick när jag i helgen besökte Vasa för första gången.
Scooter kom och hälsade på i ishallen, och naturligtvis insåg Robert, Anna och Fia redan i december att detta måste man ju bara gå på. Så Partytrion sammanstrålade återigen. Alldeles för länge sen sist. Jag behöver mer av sånt här!
Och så fick jag se hennes stall och träffa den berömda Jinke, hennes häst. Det var roligt, för jag hade bara sett henne på bild hittills. Hon var lite avvaktande mot mig, jag var ju trots allt okänd, men lite fick jag klappa henne på mulen till slut. Vad fint det är med hästar. Och djur. Några höns fanns där också, och en svart kanin, i Annas eget stall. Sånt är snudd på exotiskt för mig, för ingen annan jag umgås med har sånt, och vi har det inte i vår familj eller släkt heller.
Där var så fridfullt där de bodde. Jag är väl knappast klippt och skuren för att bo på landsbygden, men lite biten blev jag allt. Så lugnt och tyst! Själv bor man bredvid en motorväg…nej nu ljuger jag litegrann, men om jag öppnar fönstret så känns det som om jag bor bredvid en motorväg.
Vasa verkar för övrigt vara en väldigt trevlig stad, det lilla jag hann se av den. Nu var iofs väderleken den sämsta tänkbara, och ingen plats i världen kommer till sin rätt när vädret är gräsligt. Snöstorm på ditvägen och regngrått gråslask på hemvägen. Men den gav definitivt mersmak, och jag misstänker starkt att staden blommar ut riktigt ordentligt under sommaren. Då minsann vill jag se hur där ser ut.
Fast seriöst, en grej gillar jag inte med Vasa, det är så långt bort! Bu för det…
lostmord 