Kanske en väl dramatisk rubrik. Men det är lite så det känns.
För snart ett år sedan gick min barndomskamrats pappa bort. Cancer. Magen. Han fick ont i magen, åkte in på sjukhus. Läkarna öppnade magen och kunde konstatera att det…eh…inte var så mycket dom kunde göra. Det gick inte att operera. Han fick några månader till innan han somnade in.
Det skulle dröja till hösten innan det blev min tur. Morbror fick en stroke. Mamma ringde och ringde, han svarade inte. Brandkåren bröt upp dörren. Därinne låg morbror på golvet bredvid sängen. Iväg till sjukhus. De första dagarna blev han lite bättre, men sen tillstötte ytterligare komplikationer, som det brukar heta, och två veckor senare var han också död.
Första dagen på det nya året orkade inte min arbetskamrats mamma längre kämpa emot sin skelettcancer. I nästan ett år hade hon haft den. Hon jobbade på samma avdelning som oss. Temperatmentsfull kvinna, tvärilsk ibland, lika ofta glad och skämtsam. Det är rörande att läsa F:s statusmeddelande på facebook. Långa rader på portugisiska (dom var från Portugal) följt av: "Kvar finns minnet" , "Mom’s last day of her earthly experience".
Men den tragedi som kanske varit allra värst skedde i december. Inte värst för mig personligen, men för den som drabbades. I natt stötte jag på en gammal arbetskamrat jag inte sett på hela julen. Han jobbar på helgerna men jag hade inte sett honom under alls under hela min jobbperiod. Nu var han tillbaka. När jag fick syn på honom skämtade jag och undrade var han hade gömt sig under hela julhelgen. Jag har varit sjuk, sa han. Vår son dog.
Deras ett år gamla son dog i mitten av december, till följd av ett medfött hjärtfel. Deras barn.
Döden är alltid svår att hantera. För alla anhöriga. Vem det än gäller. Våra föräldrar, mor – och farföräldrar, vänner, släktingar. Men jag undrar om något egentligen kan vara värre än att förlora sitt eget barn?
Vi pratade en stund om hur han mådde. Han sade att han i alla fall hade kommit så långt att det hade börjat gå att tänka på annat ibland. Korta, korta stunder varje dag gick det bra att leva. Men allt som påminde om sonen var naturligtvis smärtsamt. Och i ens eget hem finns det en hel del som påminner om ens barn när man är förälder, naturligtvis.
Jag sade att jag tyckte det var strongt av honom att komma och jobba så kort tid inpå, men han sade att man bara måste försöka gå vidare och att det inte hjälper att gräva ner sig. Nog en rätt bra inställning, tror jag. Livet måste ju faktiskt gå vidare.
Och vem vet, när man redan varit med om det värsta som kan hända och klarat sig ur det så är man nog inte rädd för någonting längre.
Usch, varför måste alla dö? Vem blir nästa? Låt 2009 bli ett ljusare år, tack.
Vilket deppigt inlägg. Kanske tar jag bort det snart.
lostmord 