Här satte jag mig ned och planerade ett hatinlägg om hur George Michael gjort slarvsylta av en av VÄRLDENS BÄSTA låtar någonsin. Jag talar givetvis om True Faith av New Order. Ingen annan låt i världen har det där medryckande drivet som är helt fantastiskt, och som New Order egentligen aldrig överträffat heller, om vi ska vara ärliga.
Jag hade tänkt skriva och förklara hur jag faktiskt gillar George Michael skarpt, hur jag hånglat och dansat till hans låtar, vilka fina minnen jag har av hans singelsamling. Hur jag druckit rödvin till I can’t make you love me och skuttat runt på hotellrummet i Playa Del Ingles till Outside. Men att hur kunde han göra smör av en sån klassiker som True Faith. Hur kunde du, George!
Ja, ungefär så där hade jag tänkt skriva.
Och så sätter jag mig ner och lyssnar på covern. Och fan, jag kan inte hata den. Jag borde, men nej. Jag kan inte ens ogilla den. Den är förbannat skön. Vocodern på rösten är måhända lite överdriven, men det låter ändå bra. En riktig snyftare. Såna behöver romantiker som jag.
Kan man inte få ha sina hatobjekt ifred nuförtiden? 😉
Jag strävar nog efter samma sak som alla andra människor. Det vill säga överlevande och välbefinnande. Människans två huvudsakliga drivkrafter i livet.
Opersonligt och tråkigt? Kanske det. Ska jag vara mer specifik?
Jag strävar efter att vara lycklig. Jag strävar efter att utvecklas.
Och så strävar jag just nu efter att fundera ut hur April Ryan ska bära sig åt för att få ned den röda flaskan från hyllan i alkemistens torn.
Tja. Lite mera action tror jag att jag saknar just nu. Senaste veckan har varit rent bedrövligt tråkig. Mig passar det då inte att bara ligga hemma och glo på tv och stirra på datorn hela tiden. Med andra ord att vara sjuk.
Ytterst ytterst ovanligt är det att jag är sjuk så här länge, över en vecka. Det har inte hänt många gånger i livet. Tur att jag är på bättringsvägen. Annars kunde jag döpa om det här till Lustmords sjukdomsblogg eller nåt i den stilen.
Så mer liv behöver jag nu. Kanske orkar jag ännu lite mera i morgon.
En plats som betyder mycket för mig är mina för detta svärföräldrars hus i Lojo, precis vid Lojosjön.
Jag har väldigt många minnen därifrån. Vi var ju faktiskt tillsammans tio år, jag och tjejen, så där har jag varit många många gånger. Där är så fint. På vintrarna var vi ute och gick på isen ibland. På somrarna badade vi.
Inifrån huset minns jag hur vi brukade sitta och äta tillsammans på söndagarna, prata och skratta hela familjen. Och leka med katten de hade, som då ännu levde.
En fin plats, verkligen. Jag får lust att åka dit nu.
Kanske det är dags för en träff med alla där, som jag inte sett sen midsomras.
Okej, det här verkar nog inte ge sig lika snabbt som jag trodde. Är fortfarande däckad av febern. Plus hosta och ont i halsen.
Idag var jag på McDonalds (skitmat jag vet, men hade inte ork och laga mat själv och alla studentrestauranger låg för långt borta) och när jag stod i kassan hörde jag vilken basröst jag fått av flunssan. Jag hade inte pratat med någon på flera dagar (legat hemma bara, ju) så jag hade ingen aning. Jösses…vad kan det bero på, att man ibland får en djupare röst av förkylning? Nån logopedstudent här?
Sömnen blir ju si och så med. Inte många timmar i rad utan jag sover när jag blir trött och vaknar när jag vaknar. Vila vila vila.
Annars är det burana, finrexin och hostmedicin som gäller, för fulla muggar.
Förresten, jag läste om feber på wikipedia. Och hör och häpna, det här visste jag inte: feber är inget sjukdomstillstånd. Det är hjärnan som höjer kroppstemperaturen för att göra immunförsvaret mer aktivt, samt för att bekämpa bakterier och virus. Feber är alltså snarast ett tecken på att immunförsvaret är aktiverat. Intressant!
Så blev det min tur att bli krasslig. Hosta, snuva och en feber som är liten men kännbar och tillräcklig för att göra mig utmattad. Kroppen är varm och jag fryser. Är inte det lite paradoxalt? Att man fryser när man är varm.
Nåja. Dödssjuk är jag inte. Några dagars vila så är jag nog på benen igen.
Ikväll blir det bastu, o’boy, och en god bok. Dock ej samtidigt 🙂
Lista:
Dag 01 – Presentera dig
Dag 02 – Din första kärlek
Dag 03 – Dina föräldar
Dag 04 – Vad du åt idag
Dag 05 – Din defenition av kärlek
Dag 06 – Din dag
Dag 07 – Din bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblock
Dag 09 – Vad du tror på
Dag 10 – Vad du hade på dig idag
Dag 11 – Dina syskon
Dag 12 – Vad du har i din väska
Dag 13 – Din vecka
Dag 14 – Vad du hade på dig idag
Dag 15 – Dina drömmar
Dag 16 – Din första kyss
Dag 17 – Ditt bästa minne
Dag 18 – Din bästa födelsedag
Dag 19 – Något du ångrar
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett till ögonblick
Dag 22 – Något som upprör dig
Dag 23 – Något som får dig att må bättre
Dag 24 – Något som får dig att gråta
Dag 25 – En första Dag 26 – Dina rädslor
Dag 27 – Din favoritplats
Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Vad du strävar efter
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Dag 26 – Dina rädslor
Jag skulle kunna nämna att jag helst slipper spindlar. Jag skulle kunna berätta att jag ogillar höga höjder. Jag kunde berätta om obehaget jag känt av att simma på djupt vatten.
Men egentligen finns det bara en verklig rädsla jag har. Och det är att mina anhöriga ska dö. Min familj, mina vänner. Inget annat skrämmer mig tillnärmelsevis så mycket som mina näras och käras död. Ingenting. Inte min egen död heller.
Det värsta är att en vacker dag kommer det att inträffa. Det är ett som är säkert. Jag hoppas bara att det dröjer länge, länge, länge.
…vilken mardröm jag vaknade ur. Jag somnade till en stund nu på eftermiddagen och drömde en dröm som satt kvar ordentligt efteråt.
Jag var ute och gick och irrade bort mig totalt så jag inte visste var jag var någonstans. Det var ute i skogen någonstans, jag gick och gick, över sjöar, vattendrag, snåriga skogar. Ju mer jag tappade bort mig desto räddare blev jag, till slut sprang jag omkring i panik!
Till slut verkade jag känna igen mig litegrann, efter att ha hittat en infotavla med en karta. Då tog jag vägen över en åker där det gick djur och betade. En enbent häst (!) passerade. Jag bara sprang och sprang. En polis klädd i gammaldags polisuniform sprang upp bredvid mig. Han hade en kamera i handen.
"Du", sa han. "Jag ska berätta en sak. När man är så här ute och springer, så tjänar det inget till att hålla på med några tjuverier".
"Nej", sa jag efter en lång stund då jag tänkte på hur jag skulle säga det. Jag hade inte hållit på med några tjuverier i drömmen.
Polisen tog upp cerat och strök på läpparna. Då vaknade jag.
Lista:
Dag 01 – Presentera dig
Dag 02 – Din första kärlek
Dag 03 – Dina föräldar
Dag 04 – Vad du åt idag
Dag 05 – Din defenition av kärlek
Dag 06 – Din dag
Dag 07 – Din bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblock
Dag 09 – Vad du tror på
Dag 10 – Vad du hade på dig idag
Dag 11 – Dina syskon
Dag 12 – Vad du har i din väska
Dag 13 – Din vecka
Dag 14 – Vad du hade på dig idag
Dag 15 – Dina drömmar
Dag 16 – Din första kyss
Dag 17 – Ditt bästa minne
Dag 18 – Din bästa födelsedag
Dag 19 – Något du ångrar
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett till ögonblick
Dag 22 – Något som upprör dig
Dag 23 – Något som får dig att må bättre
Dag 24 – Något som får dig att gråta Dag 25 – En första
Dag 26 – Dina rädslor
Dag 27 – Din favoritplats
Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Vad du strävar efter
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Lista:
Dag 01 – Presentera dig
Dag 02 – Din första kärlek
Dag 03 – Dina föräldar
Dag 04 – Vad du åt idag
Dag 05 – Din defenition av kärlek
Dag 06 – Din dag
Dag 07 – Din bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblock
Dag 09 – Vad du tror på
Dag 10 – Vad du hade på dig idag
Dag 11 – Dina syskon
Dag 12 – Vad du har i din väska
Dag 13 – Din vecka
Dag 14 – Vad du hade på dig idag
Dag 15 – Dina drömmar
Dag 16 – Din första kyss
Dag 17 – Ditt bästa minne
Dag 18 – Din bästa födelsedag
Dag 19 – Något du ångrar
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett till ögonblick
Dag 22 – Något som upprör dig
Dag 23 – Något som får dig att må bättre Dag 24 – Något som får dig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Dina rädslor
Dag 27 – Din favoritplats
Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Vad du strävar efter
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Dag 24 – Något som får dig att gråta
Känslig fråga för män. Vi ska ju helst inte gråta. Boys don’t cry.
Jag brukar gråta på en sten i skogen. Jag är man. Och om jag ska gråta inför någon, så ska det vara en kvinna.
Nåväl. Även mitt hjärta veknar ibland. Och då känner jag vätan även i mina ögon.
Jag väljer ut två ögonblick som berör mig djupt. Det ena kommer från filmens värld, det andra från spelens värld.
Båda två är slutscener, så de förekommer alltså som det sista man ser. Därför måste jag meddela att:
MAJOR SPOILERS BELOW!!!
Ögonblick 1: Slutet på filmen Midnight Express
Huvudrollsinnehavaren hamnar i ett turkiskt fängelse, där förhållandena är fullkomligt vidriga. Han bryts ned fysiskt och psykiskt, han torteras, han förlorar tron på allt. Till slut, i slutet av filmen, flyr han. Scenen när han kommer ut i friheten, börjar gå, först långsamt sen snabbare och snabbare och sen till slut springer…den fantastiska musiken, allt….ren magi. Har man sett hela filmen måste man ha ett hjärta av stål för att inte bli berörd. Vilket bortglömt mästerverk till film. Det bästa slut jag någonsin sett.
object width=”480″ height=”390″>
Ögonblick nummer två: Slutet på spelet Silent Hill 2.
Jag kan egentligen inte berätta någonting om det här. Det här är någonting så djupt och emotionellt mångbottnat, någonting så komplicerat och svårförståeligt, att det inte går att berätta med några få ord så att andra förstår. Jag kan bara säga att SPELA DETTA SPEL, så förstår ni vad jag menar. Eller så förstår ni ingenting. Jag har spelat igenom det här spelet många många gånger, och jag förstår fortfarande inte. Men jag gråter varje gång slutet kommer. Och tydligare kan det inte sägas.
Det tar mig emot att spoliera. Men Marys brev till James i slutet är så vackert, om man har spelat spelet och tagit sig tid med det, att det måste vara med under en sån här rubrik.
lostmord 