Jag blir inte klok på det här. Först torterar människan mina öron i femton års tid. En aldrig sinande ström av wailande soul/r’b-skräp strömmar oavbrutet ut genom radioapparaterna och ger mig kväljningar och kalla kårar. Varje gång hon släpper en ny skiva drömmer jag mardrömmar om att bli fastkedjad och sondmatad med hennes musik rakt in i hörselgångarna.
Och så helt plötsligt efter alla år går hon och släpper en låt som är så jävla bra att klockorna stannar!! Jag kan inte sluta lyssna på den. Vad fan är det här? Ett skämt? Jag är helt chockad.
Robyn! Vi säger så här: om du forsätter att släppa så här underbara låtar så lovar jag att förlåta dig för Do You Really Want Me (show respect).
Nu ska jag fortsätta dansa.