Nyss hemkommen från ett joggingpass, det första på år och dag. Och VARFÖR gör jag inte detta oftare! Höstsol, vämer precis lagom, illgula höstlöv avtecknar sig mot den klarblåa himlen, den friska luften blåser en i ansiktet, musiken dunkar i öronen, benen flyger fram, jag svettas floder och endorfinet flödar.
Det här är verkligen en av de absolut skönaste upplevelserna man kan ha med kläderna på!
Nu orkade jag förstås inte springa någon maratondistans precis, det är ju så längesen så jag är ju otränad. Men varken Rom eller min kondition byggdes på en dag. Jag tror jag blev fast redan efter en gång! Är staten underrättad om vilken beroendeframkallande drog endorfin är? 😉
Busstationen-Länsikeskus-Härkämäki-Åbo hamn-centrum, vet inte hur det kom sig att det blev den vägen. Jag bara gav mig ut och sprang. Utan att tänka. Underbart.
Åh, varför knarkar folk när man kan springa??? (jag vet, jag låter fruktansvärt naiv och korkad men det bjuder jag på så här en härlig höstlördag)
Nästa gång orkar jag kanske springa lite till, och sen lite till och sen lite till och sen….aaaahhhhhhh…….
Svett är nyckeln till lycka i livet!
Simma lugnt!
//Lusse, endorfinist