Min vana trogen skriver jag ett inlägg direkt efter första adventskonserten. Jag har lika ont i ryggen som vanligt, är stelare än en nittioåring! Sånt är det att stå på en körställning i nittio minuter. Men oj oj vad det är värt det. Det är så roligt att sjunga. Musiken och människorna. Det är tur att det händer något så här roligt under årets mörkaste period.
I morgon nästa konsert. Sen julfest!
Meanwhile råder jag alla att lyssna på Covenants underbara Last Dance. Ojoj, deras bästa på länge!
Bara två och en halv månad sen senaste inlägget! Hej vad det går, eller inte. Fasiken vad det tar emot att blogga nuförtiden. Det är som att det är enklare och snabbare att bara skriva nåt på facebook, så får man sin dos av likes och kommentarer, och så känner man sig inte så ensam längre. I typ…en kvart? 😀
I morgon ska Lustis till Tammerfors och sjunga tillsammans med sina körbröder och -systrar. Nästa helg är höstens höjdpunkt, nämligen adventskonserterna i Domkyrkan följt av våran traditionella Julphest! Det är tur att det händer något roligt under den här mörka och trista tiden på året. Jag kunde annars betala en smärre förmögenhet för att få ligga på en sandstrand under en palm just nu. Men, som min körbroder (aka Plastanka på den gamla goda tiden) sa tidigare ikväll när jag påpekade samma sak: “Näst bäst är ju Caribia!” Han menade spahotellet som ligger här i Åbo, ett stenkast från där jag bor. (okej, två eller tre fyra stenkast…) Och jo, dit var jag igår minsann. Det är min oas. Jacuzzi, bastu och turkisk bastu (ångbastu? höyrysauna? vad det nu heter) och poolen där man simmar utomhus. Fantastiskt. Jag är lyckligt lottad som har en oas nära.
Annars känns det alltid lika fint att vara på gradusamtal hos professorn när han berömmer ens inskickade kapitel. “Vi kan lägga det här till handlingarna direkt! Korrekt utförda analyser och språket är felfritt”. Nu är det inte mycket mer än några binära analyser, en regression och sammanfattning/slutkommentarer kvar. Ja, och så sånt som pärm och innehållsförteckning, källförteckning och sånt kvar. Men det är ju liksom bara teknikaliteter.
Jag måste säga att under de här åren då jag, med långa avbrott, skrivit på mitt slutarbete så har det aldrig känts överjordiskt. Det har aldrig känts som en övermäktig uppgift. Visst har jag fått anmärkningar, visst har jag fått korrigera saker, oh ja. Men hela tiden har det känts som att det rullar på. Trots den långa tiden.
För övrigt tillbringar jag min tid med musiklyssnande (vad annars?), jobb emellanåt, och X-files.
Har någon annars en öppen brasa att bjuda på? 😀
lostmord 