Okänd soldat

2 Jan

Julklapp från mamma.

Vilken jävla film. Bland det bästa jag sett. Mamma snyftade så det hördes i hela salen och mina ögon var inte heller torra. Alls.

Då vet man att en film är bra.

Advertisements
22 Dec

Det pirrar lite. Faktiskt. Efter alla dessa år.

Måste kolla läget. Är hon tillgänglig eller är det bara jag som inbillar mig. Som vill tro. Som ser det jag vill se.

Hur flörtar man på finska? En helt ny situation. Det har jag alltid gjort på svenska eller engelska. På finska vet jag hur man pratar om tegelväggar och borrmaskiner och förlängningssladdar och stencontainrar och sågblad och släggor och hammare och kofötter och…the list goes on and on. Vara intim och visa intresse på finska?? Moi??

Well. Vi får se. Vem vet, hon kan ju vara sambo eller gift. Vad vet jag. Men nog är jag nyfiken på henne. På finska. Gaah, vad är det jag ger mig in på?

Vi får se. Först lite jul med familjen. Jul och semester. Och sen om jag har tur och sköter mina kort rätt så…

 

 

 

God fortsättning

6 Jan

Det blev jul och jag var som vanligt i Sverige hos mina föräldrar. Så här års är det alltid så skönt med ledigt från jobbet, och att få återse min familj. Är glad att jag har möjlighet att vara där under hela jul- och nyårshelgen, när jag träffar de så sällan annars. Stackars mamma grät en skvätt när jag hade bokat min hemresa 😦 Ju äldre jag (och dom) blir, desto mer dyker tanken upp att en dag kommer även de att bli skröpliga och behöva hjälp, och då vill jag vara där för dom, men då är jag här långt borta…

Nåväl. Än så länge är de båda pigga pensionärer, med intressen och socialt liv på varsitt håll, och har det bra tillsammans.

Och vad skoj vi hade! På julafton fick jag en hög med böcker i julklapp. På annandagen var vi till familjegraven på Sveavägen. Dit går vi alltid på julen nuförtiden. En tradition införd av mig, efter finsk förebild 😀 Mitt ex och hennes mamma och syster besökte alltid gravarna vid julen, och det är ju en ganska stor tradition i Finland men inte likaså i Sverige. När morbror dog 2008 och det bara var vi fyra i familjen kvar som firade jul tillsammans tänkte jag att vi kan ju besöka graven på julen. Sen dess gör vi det varje jul.

Efter Adolf Fredriks kyrkogård var vi ut på årets restaurangbesök, det här året på ett helt suveränt ställe på Drottninggatan (Queen’s Head, gå dit om ni är i krokarna nån gång, på Stockholmskryssning eller så, gastropub i brittisk anda, suverän mat, service, atmosfär och jääääääättelång öllista).

Nyår blev lite annorlunda. Jag brukar fira nyår ensam nuförtiden (vilket jag absolut inte har någonting emot), då mina föräldrar brukar vara bortbjudna. I år hade de istället bjudit hem ett litet gäng som vi firade med, vilket blev riktigt trevligt. Jag fick berätta ganska mycket om Finland vilket var trevligt då de alla var nyfikna.

Tack och lov var de alla medvetna om finlandssvenskar och svenskheten i Finland, då en i sällskapet hade en bror som flyttat till Finland och bott i Jakobstad under en period. Och så ville de komma och lyssna på nästa adventskonsert i domkyrkan 😀

Och nu ser jag fram emot kommande vinter, vår och vårtermin. BD fyller åttio år vilket ska firas med pompa och ståt i maj! Jubileumsåret kulminerar sedan med turné i augusti, till Spanien och Portugal. Det ska bli så roligt att börja sjunga igen efter juluppehållet.

Kram på er!

 

 

Advent plus crush

26 Nov

Nu är andra adventskonserten genomförd! Mer avslappnat på lördagen, som alltid. Fredagen är alltid lite mer nervös. På lördagen har man redan gjort det en gång. Då är det lugnare. Inför lördagen har vi dessutom ingen maratonlång övning innan, utan bara en kort uppsjungning. Tack.

Och så satt min lilla crush i publiken. Före detta sångerska. Visste att hon skulle komma. Hälsade i luften glatt på henne när våra blickar möttes när vi gick förbi. Verkade som hon sökte min blick.

Tänkte hela konserten på hur jag skulle bete mig efter konserten. Borde jag gå fram och prata med henne? Borde jag vara flörtig? Till och med fråga efter en dejt?

Hon hade pojkvän senast jag frågade, i maj 2015. Kanske de gjort slut? Kanske kanske…

När konserten var över och vi var på väg mot sakristian såg jag hur hon reste sig ur bänkarna bredvid en storväxt man med skägg.

Ookey. Kanske inte ändå. Jag smet in till höger. Hejdå. Gillar dig i smyg.

Fan då. Hon är så stilig. Fräsch, snygg, smart, högutbildad. Lång och slank. Naturligtvis har någon annan velat ha henne och fått henne. Skit.

Too late again.

 

 

Post keikka-fiilis

25 Nov

Många såna här inlägg har jag skrivit genom åren. Nu kommer ett till. Måhända tjatigt, men alla bloggare blir tjatiga i längden. Det finns liksom ett begränsat antal ämnen som man är intresserad av.

Och ett ämne jag är intresserad av är att beskriva känslan i hela kroppen som uppstår efter ett körframträdande!

I Brahe Djäknar börjar allt i september. Man övar en kväll i veckan. Våra adventskonserter som vi ger varje år denna helg tillsammans med Florakören framförs i Åbos domkyrka och brukar vara välbesökta. Så också denna gång.

Varje år när terminen börjar tänker jag att det är jäääättelångt till konserterna. Två och en halv månad kvar. Men veckorna går, och rätt vad det är står man där i domkyrkans sakristia med fracken på och väntar på att klockan ska slå det magiska sju.

Sista två veckorna innan konserterna är väldigt intensiva. Övandet går in i en andra fas. En kväll i veckan blir plötsligt varannan kväll i veckan. Första tre åren jag var med i BD studerade jag bara och märkte inte av det högre övningstempot så mycket. Sen 2012 jobbar jag heltid dagtid parallellt med körengagemanget, och vi kan väl säga som så att det tar på krafterna att stiga upp klockan sex, jobba hela dagen, stressa hem, slänga i sig mat och duscha och sen ge sig iväg på körövning som varar i tre fyra timmar nonstop, för att sedan slänga sig i sängen, förhoppningsvis kunna somna så man kan vakna igen klockan sex och gå upp och jobba hela dagen. Rinse and repeat…

Men allt det här slitet är ändå värt det när man är framme vid målet! För post keikka-fiilisen är det bästa som finns. Man har spänt sig och varit nervös innan konserten. Sedan går man upp på en körställning och står där så rak, snygg och stel i kroppen som möjligt under hela konserten. Kyrkokonsertformatet eller -konceptet eller vad jag ska kalla det för är väldigt stramt. Det finns inte mycket utrymme för att röra sig överhuvudtaget. Egentligen inget alls. Det är tyst och allvarligt hela tiden. Ingen improvisation, prat, dans, armar i luften eller konstiga ansiktsuttryck. Sådan är traditionen.

Men när sista sången är sjungen, publiken applåderar och man stelt stapplar ner från körställningarna med sin kropp som känns som lika vig som ett kassaskåp. Och man skakar hand med sina sångarkollegor och tackar för en bra konsert. DÅ inträder post keikka-fiilisen. Eufori, avslappning, harmoni, glädje, lätt att prata med folk…stämningen. Den stämningen. Den stämningen! Den kan jag ge allt i världen för. Allt.

Musiken, gemenskapen och stämningen som uppstår efter en konsert (“elektriciteten i luften” som någon uttryckte det) är de tre främsta anledningarna till att jag sjunger i en studentkör. Måtte jag orka fortsätta till jag trillar av pinn.

Black Mirror

11 Nov

Har någon av er sett den brittiska tv-serien Black Mirror? Jag är helt såld. Alltså i himlen. I tv-seriehimlen.

Det här är sååå jääävla mycket mig. Jag älskar sån här kall satirisk psykologisk thriller, där man inte vet någonting om någonting förrän i slutet. Där allt ställs på ända. Och som väcker frågor efteråt. Vad var det som hände? Vad gör vi med våra liv? Vad vill vi ha ut av livet?

Alla episoder är helt unika, med olika storys, karaktärer, skådespelare och atmosfär. Det enda genomgående temat är modern teknologi. Modern teknologi och vad den gör med oss.

Om du älskar thrillers och skräck och det som på engelska ibland kallas “mindfuck” så rekommenderar jag den här serien från botten av mitt hjärta.

Om du redan sett den så berätta gärna vad du tyckte om den.

 

 

På begäran

7 Oct

Till och med jag loggar in på bloggen någon gång om året, och när jag gör det så frågar två personer efter bad ass-bilden jag skrev om i somras. Så vad kan man annat göra än att posta bilden här nu då. Även om de två personer som frågade efter den torde ha sett den redan, på Facebook, så kan jag inte hålla mig från att dela med mig av den ännu en gång.

Det var sommar, varmt, det var ledigt, det var Åbo, brödraträff och Jakke Jokilauta.

 

13501791_10153838952637736_186873889186825884_n