Post keikka-fiilis

25 Nov

Många såna här inlägg har jag skrivit genom åren. Nu kommer ett till. Måhända tjatigt, men alla bloggare blir tjatiga i längden. Det finns liksom ett begränsat antal ämnen som man är intresserad av.

Och ett ämne jag är intresserad av är att beskriva känslan i hela kroppen som uppstår efter ett körframträdande!

I Brahe Djäknar börjar allt i september. Man övar en kväll i veckan. Våra adventskonserter som vi ger varje år denna helg tillsammans med Florakören framförs i Åbos domkyrka och brukar vara välbesökta. Så också denna gång.

Varje år när terminen börjar tänker jag att det är jäääättelångt till konserterna. Två och en halv månad kvar. Men veckorna går, och rätt vad det är står man där i domkyrkans sakristia med fracken på och väntar på att klockan ska slå det magiska sju.

Sista två veckorna innan konserterna är väldigt intensiva. Övandet går in i en andra fas. En kväll i veckan blir plötsligt varannan kväll i veckan. Första tre åren jag var med i BD studerade jag bara och märkte inte av det högre övningstempot så mycket. Sen 2012 jobbar jag heltid dagtid parallellt med körengagemanget, och vi kan väl säga som så att det tar på krafterna att stiga upp klockan sex, jobba hela dagen, stressa hem, slänga i sig mat och duscha och sen ge sig iväg på körövning som varar i tre fyra timmar nonstop, för att sedan slänga sig i sängen, förhoppningsvis kunna somna så man kan vakna igen klockan sex och gå upp och jobba hela dagen. Rinse and repeat…

Men allt det här slitet är ändå värt det när man är framme vid målet! För post keikka-fiilisen är det bästa som finns. Man har spänt sig och varit nervös innan konserten. Sedan går man upp på en körställning och står där så rak, snygg och stel i kroppen som möjligt under hela konserten. Kyrkokonsertformatet eller -konceptet eller vad jag ska kalla det för är väldigt stramt. Det finns inte mycket utrymme för att röra sig överhuvudtaget. Egentligen inget alls. Det är tyst och allvarligt hela tiden. Ingen improvisation, prat, dans, armar i luften eller konstiga ansiktsuttryck. Sådan är traditionen.

Men när sista sången är sjungen, publiken applåderar och man stelt stapplar ner från körställningarna med sin kropp som känns som lika vig som ett kassaskåp. Och man skakar hand med sina sångarkollegor och tackar för en bra konsert. DÅ inträder post keikka-fiilisen. Eufori, avslappning, harmoni, glädje, lätt att prata med folk…stämningen. Den stämningen. Den stämningen! Den kan jag ge allt i världen för. Allt.

Musiken, gemenskapen och stämningen som uppstår efter en konsert (“elektriciteten i luften” som någon uttryckte det) är de tre främsta anledningarna till att jag sjunger i en studentkör. Måtte jag orka fortsätta till jag trillar av pinn.

Advertisements

One Response to “Post keikka-fiilis”

  1. Stephanie November 28, 2016 at 9:06 am #

    Härligt inlägg! Konserten gick bra, mina föräldrar var åtminstone mycket imponerade! 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s

%d bloggers like this: