Knivar

21 Feb

Där satt vi i Saluhallen. Jag, exet och mina föräldrar. Vi hade en härlig dag. En reunionlördag. Vi var tillsammans i tio år. Nuförtiden är vi bästa vänner. Jag är lyckligt lottad som kan ha en sån kontakt med den jag en gång delade mitt hela liv med.

Då stod du där helt plötsligt. I gången, vid vykortsbutiken. Jag såg ditt hårsvall bakifrån. På en gång visste jag. Det var du. Du vände dig om och då fick jag det bekräftat. Där var du helt plötsligt, med din man bredvid dig. Jag kände hur det vred sig i magen. Hjärtat började klappa i rasande fart. Som det gjort från dag ett.

Jag glömde på en gång vad vi pratade om. Det kan ha varit något om bankdirektörers lön eller något annat skit som var ointressant innan och fullkomligt tappade all relevans i samma sekund du klev in i bild från vänster. Jag visste inte hur jag skulle bete mig. Varför skulle jag? Jag har aldrig vetat hur jag ska bete mig när du är i närheten. Jag får ingen luft, stelnar till och blir till en sten, tappar orden. Och ännu mer så nu, när du är fullkomligt utom räckhåll. De andras samtal vid bordet bara dog bort. Jag hörde inte längre.

Jag hann undra varför i helvete jag skulle få syn på dig nu. Jag har bett till högre makter om att inte behöva få syn på dig längre alls. Och så står du där plötsligt, när jag är med andra och måste hålla masken i flera timmar. För ingen vet. Ingen.

Jag lät dig få syn på mig medan jag vände blicken åt annat håll. Sen när ni började gå såg jag dig i ögonen. Du log mot mig och hälsade glatt. Jag hälsade också. Sen var du borta.

Det kändes lite tröstande att du log mot mig och hälsade. Även om du hade din pojkväns hand i din. Och det var ändå skönt att du såg mig när jag var tillsammans med andra. Jag vet inte varför. Kanske hade det varit svårare om jag suttit där själv, trots allt.

För jag kommer nog aldrig att glömma dig. Någonsin. Senaste gången jag befann mig i lokalen där du och jag och hundra andra människor brukade vistas var jag tvungen att gå hem. Jag lade mig och grät i fosterställning på min säng. Det blev för mycket. För mycket minnen. För många tankar om vad jag borde ha gjort och sagt och varit.

Vet ni vad det allra värsta är? Jag har aldrig ens haft den här kvinnan. Aldrig. Jag har aldrig dejtat henne, aldrig kramat henne, aldrig kysst henne, aldrig varit en del av hennes liv överhuvudtaget. Ändå tänker jag på henne varje dag och sörjer henne. Hur kan man sörja någon man aldrig haft?

Det som aldrig påbörjades kan heller inte avslutas.

1621984_10203717718323761_5330830011530618882_n

Advertisements

2 Responses to “Knivar”

  1. Stephanie February 23, 2015 at 7:55 am #

    Kanske just för att du aldrig haft henne, så har du målat upp en bild i huvudet av allt som kunde ha varit? Tungt när känslorna inte är besvarade. Tungt när man aldrig får ha den andra. Tungt när känslorna inte vill som man själv vill. Ah, ditt inlägg är så grymt, så grymt när man varit där själv. SKulle jag kunna skydda dig mot detta, så skulle jag, för det här är den värsta känslan.

    • lostmord February 24, 2015 at 9:32 am #

      Säkert är det så som du säger att jag har målat upp en bild av det. Sånt här är ju tyvärr sånt som hör till livet. Men ont gör det ändå. Om man bara kunde kasta känslor i papperskorgen när man ville. Tack Stephanie för tröstande ord!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s

%d bloggers like this: