Journey to the sun

26 May

Jag har varit tyst. Länge.

Jag blir tyst ibland. Vill inte prata. Vill inte ha med folk att göra.

Som tur är händer det inte så ofta. Men när det händer är jag nästan glad att jag inte har fler vänner eller är engagerad i mer aktiviteter är jag är. Det blir så mycket lättare då. Man slipper förklara sig och krångla sig ur.

För att skydda mig själv är ensamheten nödvändig. Den är skön. Den är trygg. När jag tvingas införa undantagstillstånd i mitt liv träder ensamheten in. Det fungerar bra under dåvarande omständigheter. Inget som stör och riskerar skada mig. För inte alltför många år sedan hade jag en period på flera år när det nästan var normaltillståndet i mitt liv. Det blev jag till sist trött på. Det var inget för mig.

Och det är det inte nu heller. Det är bara när jag mår som jag inte ska göra, och det finns anledning att tro att det ska vara så under en lite längre period, som undantagstillståndet träder in. Jag är ingen person som egentligen vill vara ensam. När allt kommer omkring vill jag att saker och ting händer i livet. Det händer färre saker ju mer osocial man är.

Varför blev det så här nu då? Vad hände? Varför valde jag bort människor? Varför lade jag båda körerna åt sidan, varför skrev jag inga blogginlägg och knappt något på facebook? Varför träffade jag inga vänner förutom någon enstaka, varför pratade jag knappt i telefon?

Jag hade helt enkelt ingen lust. Långsamt trädde undantagstillståndet in. Ett tag förvånade jag mig själv. Jag uppdaterade på facebook trots allt, skrev trots allt, hur kunde jag göra det? Det var ju som det var, förstod jag inte det?

Jodå, nog förstod jag. Men det var just då tillräckligt mycket kvar av mig själv för att jag skulle välja öppenheten. Det vill säga, den jag verkligen är.

Halvåret har varit långt. Jag har nästan skrivit klart min gradu. Jag har sett massor av filmer och tv-serier.

Jag gillar sånt. Men det börjar snart bli dags igen.

Det börjar bli dags att ta sig ut i livet igen. Där alla ni andra är. Där det är varmt. På riktigt. Där livet finns.

Jag lämnar er med Stellardrones underbara Journey to the sun. För det är det jag tänker göra.

Resa till ljuset.

Advertisements

4 Responses to “Journey to the sun”

  1. Satu June 5, 2013 at 10:11 pm #

    Mörkret kan vara så jävla jobbigt, framför allt då ljuset i tunneln visar sig vara tåg som passerar så fort att man knappt uppfattar ljuset. Har själv haft ett par jobbiga år (post-tonårsångesten åt sidan) med arbete, prestationsångest och tidsbrist. För att inte tala om en del sociala inkompetenser jag dras med. Till en början ville jag inte tala om dem, mest låtsas som om de inte finns. Bara fortsätta springa in i väggen och vara duktig, springa in i väggen tills det bara blöder. Samtidigt känna att alla tidigare brustna hjärtan varit meningslösa och att sen när förälskelsen slog till på riktigt krossade hela jävla bröstkorgen. På insidan vill man bara dra sig undan med sina revbensflisor som ännu virvlar i lungorna och rösterna som berättar hur jävla inkompetent jag är, men på utsidan fortsätta vara duktig och hel. Retrospektivt hade det kanske varit bäst att bara dra sig undan, se på film, skriva… Vad som helst men inte leka att man är en psykiskt stabil människa. Men det finns ljus i tunnlar som inte bara är tåg, och det är okej att lappa sig själv i mörkret tills man vill hitta ut ur tunneln igen.

    • lostmord June 14, 2013 at 3:20 pm #

      Kloka ord från dig som vanligt, Satu. Olycklig kärlek är nog bland det värsta man kan känna. Kommer den dessutom på posten samtidigt som andra problem…då är man illa ute. Tur att det ofta blir solsken efter ett spöregn.

      Jag kommer att tänka på en av de bästa låtar om depression jag vet, “Cocoon” av Assemblage 23:

      “Give me isolation just for now
      I feel a hard rain coming down
      I promise that I will be back soon
      But for now I’ll return to my cocoon”

      Att återvända till min kokong. Det är precis det jag gör under såna här perioder.

  2. James June 10, 2013 at 6:05 pm #

    issolation är jobbigt, alla behöver söka sina inre styrka, men kanske aldrig drukna i dom fullständigt, världen finns där för dig 🙂

    • lostmord June 14, 2013 at 3:22 pm #

      Oh ja James, du har så rätt! Och nu är jag nog ute ur kokongen för den här gången. Lite jobb, pengar på kontot och sommar var vad som behövdes 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s

%d bloggers like this: